minnen dom skappas och minnen försvinner...
allt jag minns är inte fint det är inte glat bara tårar i masser och ledsena minner som sakta försvinner och sätter sig i mitt undermedvetenda...
jag kollar på min syster.
hon ser så ledsen utt hennes farsa han bryr sig inte om henne alls en alcholist han är och han bryr sig inte om någon annan en sig själv... efter 17 långa år insåg han att hans dotter också behöver en far men då va det försent hon hatar honom nu och ingen kan då göra nåt åt de... jag såg för länge sen en bild på henne och hennes pappa då hon var 12 år ... prisis som mig då hade hon en häst och hon älska hästen mer än hennes far... efter dom långa åren som gått så hitta hon bilden och hon trampa på hennse pappas ansiktet jag har aldrig sett någon va så arg förut... när jag kollar på min mamma å pappa så känner jag glädje men så tänker jag efter min syster har aldrig haft den glädjen förut vist älskar hon min pappa prisis som sin egena men hon erkänner det aldrig även om jag vet det så sitter jag tyst och skriver i min bok orkar inte med dom ingen annan heller men jag önskar att min syster hade det bra... slut...
Uppladdad 2008-03-16 11:25 · 41 visningar i originalets statistik
