Problem efter problem.. Tar det aldrig slut?

Som rubriken lyder så är det så att jag har haft och har massa problem och när vissa försvinner ersätts de med nya. Det handlar mest om stora problem men kan även vara småsaker. Vissa småsaker känns stora för mig, speciellt efter allt jag gått igenom, men med tanke på skiten jag fått ta borde dessa "småsaker" inte var något särskilt. Äh fan, det här blev rörigt. Okej, så jag har fått stå ut med mobbning i ett helt årtionde, vilket påverkande min sociala utveckling. Jag var en tönt, en osäker kille som oftast höll sig i bakgrunden. Väldigt känslig också, vågade inte stå på mig, rädd för att bli nertryckt för vad jag än sade. Ända anledningen till att jag höll ut var för att jag hade hoppats att gymnasiet skulle bli en stor skillnad, en andra chans att våga vara mig själv igen. Börja om livet, skaffa nya kontakter med mera. Nu går jag i 2an, och yes, jag har lyckats fixa nya kontakter, det första året var ganska segt dock, jag blev respekterad och lyckades bli kompis med alla i klassen, våran klass är inte speciellt stor dock. Men, folk bodde väldigt utspritt, och bor väldigt utspritt. Det var inte lätt att få kontakt med någon, att försöka göra något på fritiden, de flesta hade redan ett flertals kompisar utanför skolan. Så, gick hem, och spenderade mycket tid ensam på mitt rum. Jag skulle kunnat göra allt för att få göra något ute med någon. Jag är en riktig ute-person och det är en anledning till varför jag började måla graffiti, har alltid varit den personen som gillar att rita på saker och ting. Så jag började dra ut själv och måla, inte speciellt kul alltid, hade föredragit någon med mig, men jag hade ju ingen... Den här sommaren som var, ändrades allt i mitt liv, jag lyckades återfå min personlighet, vågade vara mig själv och har känt mig som en helt annan person. Känt mig accepterad, lärt känna nytt folk och några grymt bra polare som jag hänger ofta med nuförtiden. Inte bara lärde jag känna nya vänner, blev väldigt bra vän med två stycken, med samma intressen, började även hänga mer med folk från klassen och i slutet av sommarlovet träffade man en tjej som man vid senare tillfällen började ta kontakt med via internet och nu har jag varit tillsammans med henne i 1,5 månad. Min första flickvän som jag är sjukt förälskad i. Än så länge har det gått bra! Men, hon och många nya vänner vet inte om skiten jag gått igenom och blir jobbigt ibland. De förstår inte att jag knappt har någon annan att vara med... Tjejen bor en bit ifrån, 60 minuters resa. Lätt värt det, finns de som har längre distansförhållanden. Men jag vill bara spendera varenda dag med henne! Mår skit när vi inte kan vara med varandra på ett tag på grund av skola och sådant. Börjar tänka att tänk om hon slutar älska mig snart, och det redan är över? Fattar inte varför jag tänker så, vill tänka positivt men det är så jävla svårt! Ibland tänker jag på i början när vi blev tillsammans så frågade jag om hennes f.d förhållanden om hon hade något. Och hon berättade om en pojkvän hon hade i för ett år sedan och sa att han var en äcklig typ i princip. Jag vågade inte fråga mycket mer, vet ej varför, borde gjort det för att slippa ha sådana här tankar nu! I alla fall, facebook förstör verkligen... På sidan om kan man se tidigare statusuppdateringar från personer, och innan kom det upp från min tjej en gammal status "Två månader med min älskling!! <3<3<3" vilket fick mig att börja undra, två månader? Lät ju som att hon verkligen inte gillade honom, och så skriver hon sådär? Har inte känt denna tjejen innan sommarlovet. Men i alla fall, sedan har hon även nämnt i något sammanhang att hon haft sex, men det var väldigt tyst och det var när vi pratade om busiga saker vi gjort i livet. Visste inte hur jag skulle reagera, blev tyst. Önskade att hon inte sagt att hennes f.d pojkvän även går i min skola, vilket gör allting värre. Varför gjorde hon så? Mår skit. Börjar tänka vem är denna snubbe? Tydligen gick han inte i exakt samma skola, men likadan fast i en annan ort. Mår iaf skit, för sådana här saker som egentligen bör anses som små, men det blir stort för mig. Älskar henne, och känns stört när hon säger att hon hade en pojkvän som var en riktig idiot men sedan att hon hade sex med honom och att hon verkade älska honom.. Fan. För mycket tankar som snurrar runt i huvudet. Var tvungen att skriva ner dem någonstans. Förhoppningsvis kanske någon här kan få mig på bättre tankar... Jag orkar verkligen inte mer med alla problem. Samtidigt har denna tjej hjälpt mig med mitt självförtroende så mycket, känner mig så säker med henne och kan vara mig själv helt och hållet. Mår så jävla bra när jag är nära henne. Allting löser sig väl så småningom, men just nu, behöver jag uppmuntran typ..

Känner igen mig på dom där tankarna, var exakt likadan med mitt ex, var sjukt jävla nojig. Trodde hela tiden att det skulle ta slut, att hon hade en annan osv. Och sådant som facebook och annat skit, bloggar osv har alltid stört mig med, klarade inte att kolla på mitt ex bdb/facebook/blogg, för sådant var för jobbigt. Har inte ens facebook, och det är jag glad för. Jag kan sätta mig in i hur du känner, och det är inte alls småsaker. Det är rätt stora saker, men sådant man får försöka jobba på, berätta för henne hur du är som människa, och säg att du önskar det inte var så. Men då vet hon iallafall. Och det är svårt, men dey kan hjälpa att tänka, det var förr, nu är nu, det hon kände då finns inte, det är nu som gäller. Jag personligen suger på att ge svar såhär i forum eller då det är en lång text, finner det lättare om man benar upp det, och tar en sak i taget typ. Du vet var min gb finns, kan även lägga till dig på msn eller liknande ifall det känns bättre. Ha det bra Ebr, och sorry för jag inte läst din gamla tråd ännu, har haft så jävla mycket skit att tänka på, och minsta lilla skitsak ser jag som sjukt jävla jobbig, sorry. Mvh Pirka

Ah, fan vad kärleken kan förstöra för en samtidigt som det känns så jävla bra :/ Önskar dels att facebook inte fanns, men sen samtidigt var det via det som jag började snacka med henne, så kan ju inte klaga helt.. Mjo, och det är inte lätt att komma över sådana här saker, om saker ändå vore lättare, hade ju vart så sjukt skönt att bara få vara glad, ett år åtminstone, att slippa alla problem! Hänger inte riktigt med, ska jag berätta för henne om min bakgrund? För jag är rädd att det kommer ändra hennes perspektiv, hur hon ser mig, och att vissa saker kommer hon inte våga säga, för hon kanske tror jag tar illa upp. Sedan ifall hon nu inte skulle gilla mig längre och vilja göra slut, kanske hon inte vågar pga allt jag sagt? Så många frågor som kommer upp hela tiden, skitjobbigt :/ Ska försöka tänka så, men det är ju som du säger inte speciellt lätt. Förstår det, jag skriver väldigt långa texter och vet att det inte är lätt att svara, men jag är tacksam att du försöker iaf :) Tack! Får se hur det går... ska försöka hålla huvudet högt, och får hoppas att det går bättre i framtiden. Det är ingen fara, förstår dig i och med att du själv har massa skitproblem, du behöver inte ens läsa förra texten. Är väl i princip samma sak som jag gick igenom här bara lite mer detaljerat om just mobbningen och hur hoppet kom tillbaks för min del. Nu.. vet jag dock inte längre.. Känns som livet leker runt med mig, vet fan inte vad jag ska tro längre. Meeen lika bra att kämpa på och försöka tänka positivt! Och detsamma, hoppas att du lyckas ta dig ur skiten någon gång! Man får helt enkelt kämpa på, någon gång ska allt fanimej bli bra! Mvh

:(